Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar

Många vuxna bär på gamla sår från barndomens känslomässiga tomhet. Du kanske växte upp med föräldrar som inte kunde lyssna på dina känslor, eller som alltid var upptagna med sig själva. Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar upplever ofta långvariga effekter långt in i vuxenlivet. Det är ett tema som många bloggar om, för att det hjälper läsare att förstå sig själva bättre.

Vad känslomässig omognad hos föräldrar egentligen betyder

Känslomässigt omogna föräldrar kan se helt olika ut. Den ene är kaotisk, och skapar massa ångest i hemmet. En annan är driven och perfektionistisk, aldrig nöjd. Den tredje undviker allt som är svårt. Den fjärde är helt enkelt kall och nedvärderande (och det gör ont på sitt sätt). Gemensamt för dem alla? De kan inte trösta sitt barn. De ser inte sina ungdomars känslor. En förälder som ständigt kritiserar lär sitt barn att dölja vad det känner. En förälder som ignorerar gråten visar att känslor inte spelar någon roll. Med tiden lär sig barnet att inte lita på sina egna känslor.

Hur detta påverkar dig som vuxen

Du kanske har svårt att sätta gränser. Folk trampar på dig utan att du protesterar. Du kan också bli osäker i relationer, rädd för att bli övergivna. Många med denna bakgrund vet inte vad de känner förrän det exploderar helt plötsligt. Du tar kritik personligt och tolkar det värsta in i allt som sägs. Värst är kanske när du söker dig till relationerna som liknar din barndom samma instabilitet, samma negligering. Mönstret upprepar sig om du inte blir medveten om det.

Det här är vägen framåt

Du kan inte ändra din barndom, men du kan läka från den. Börja med att förstå att dina föräldrar gjorde vad de kunde med det de hade. Det betyder inte att det var okej, bara att de hade sina begränsningar. Lär dig känna igen dina egna känslor när de dyker upp. Stanna upp när du blir arg och fråga dig själv vad som egentligen händer. Många finner terapi väldigt hjälpsamt. En psykolog kan guida dig genom gamla sår på ett sätt som fungerar. Stödgrupper är också bra att höra andra människors berättelser är verkligen befriande. Slutligen: välj relationer med människor som kan se dig för den du är. Människor som lyssnar, inte bara talar. Människor som bryr sig om vad du mår. Det tar tid, visst, men det går att bygga något mycket hälsosammare än det du vuxit upp med.